Bring It On, I´m Ready
Operationen är avklarad och jag mår förvånansvärt bra. Jag fick gå på benet redan samma dag jag kom hem.
Och det bästa av allt; Jag får köra bil!!!
Det var det jag var så rädd för, att jag inte skulle få stödja på benet och inte få köra bil. Men nu får jag göra båda delarna, det kunde inte bli bättre!
Men först blir det lite vila, jobbar inte förräns på torsdag så det blir väl lite filmtittande kan jag tänka mig.
Dock blir det väldigt lätt långtråkigt, så jag får väl se vad jag kan hitta på.
Blir väl till att läsa alla böcker man har köpt men inte "haft tid" till att läsa....
//Jenfa
Ouch
Allt handlar om inställningen hos sig själv, allt man måste göra är inte roligt. Men det blir vad man gör det till.
Det låter klyschigt, men är sant. Jag är skitlack på att jag måste göra göra min operaion idag. Jag är rädd för att det ska bli som förra gången. Att de säger att jag måste ha kryckor i minst x antal veckor.
Jag kommer inte kunna göra mitt jobb som jag skulle vilja, men framförallt inte kunna köra bil.
Men so what, det är ju bättre att jag gör den och chansen finns att det faktiskt blir bättre. Tidpunkten hade faktiskt kunnat vara mycket bättre i och för sig men bättre nu än aldrig.
De senaste dagarna har jag varit nervös inför operationen och jag har sagt och gjort så mycket fel som jag inte borde ha gjort. Igår insåg jag att det var bara för att jag var nervös men jag ville inte inse det.
Nu vet jag det och jag kan rätta till det som behöver rättas till för nu vet jag varför det hände.
Ibland behöver man ha tiden för sig själv och ibland behöver man höra någon som säger att dem vet att det gör ont men att dem aldrig kommer att gå sin väg, att dem alltid kommer att finnas där.
//Jenfa
To Feel Needed
"At the end of the day, when it comes down to it, all we really want is to be close to somebody.
So this thing where we all pretend to keep our distance is usually a load of bull, so we pick and choose who we want to remain close to and once we've chosen those people, we tend to stay close by no matter how much we hurt them.
The people that are still with you at the end of the day, those are the ones worth keeping and sometimes close can be too close, but sometimes that invasion of personal space can be exactly what you need."
//Jenfa
Maybe I do have a pretty cool job after all...
Jag har aldrig sett det på det sättet, mitt jobb är mitt jobb. Det är vardag för mig som för precis varenda en av mina kollegor.
Men för någon dag sen insåg jag för första gången hur andra ser på mitt jobb. Det var en tjej som kom in som ville vara med i något program för något arbete hon hade gjort. Det var först då när hon kom in och ville vara med i radio som jag insåg känslan som andra människor har som jag möter.
Mina vänner tex, skulle kunna döda för att få vara i min situation. Eller ok, kanske inte men de skulle väldigt gärna vara i mina skor. Men jag ser det inte på det sättet. Jobbet är skitkul, missförstå mig rätt. Men jobb är jobb och jag gör det jag ska och hjälper mer än gärna till om någon programledare eller reporter skulle behöva hjälp, jag tycker det är skitskoj!
Det är rätt komiskt egentligen hur lång tid det tog för mig att förstå den känslan. Jag har växt upp med det och det har varit ett normalt liv för mig. Men jag kan nog ändå inte riktigt helt förstå, en del kan jag men inte helt och hållet.
Det är fortfarande mitt jobb, men ett ganska häftigt sådant...
//Jenfa
