Picknick på den gröna ängen
Så är det den sista arbetsdagen den här veckan. Ska bli skönt med lite ledigt känner jag.
Nästa vecka är jag inte på jobbet någon dag alls, ska på en kurs uppåt i landet. Det blir spännande, har tur att känna en av alla dem som ska med;)
var på sjukhuset igår och träffade min läkare. Har haft problem med knät ett väldigt bra tag nu så jag ville träffa honom igen. Han kunde säga direkt att jag hade en inflammation i knät. Så kortisonspruta blev det. Inte skönt.
Åkte tillbaka till jobbet och en timme efter jag hade fått sprutan så fick jag så djävulskt ont att jag knappt kunde sätta ner foten utan att det kändes. Så fort jag rörde på benet så gjorde det så gudomligt ont.. Bra i och för sig för då fungerar det ju. Men det var första gången jag fick kortison. Idag kan jag gå lite bättre men det känns fortfarande.
Saknar dig Malin, nåt så otroligt.
//Jenfa
And So It Begins...
Bad timing måste jag dock säga. Men hade inte orkat fortsätta som har varit. Nu är det iaf slut, nu behöver jag inte känna mig nervös eller orolig eller alla andra konstiga känslor jag haft.
Hade försökt maila (komiskt nog hade han tappat sin telefon) och få honom att träffa mig två gånger utan resultat, första gången ville jag bara se om det överhuvudtaget skulle gå. Men eftersom jag inte fick någon respons så kände jag att jag inte ville vara med i den här konstiga leken längre.
Mailade då ännu en gång, för jag ville ju knappast säga det på telefon eller mail så jag frågade bara om han ville ha en pratdag. Hände ingenting för det.
Till slut så ringde jag hem till honom, och fick honom att komma in.
Tycker det är tråkigt att man inte kan ta sitt ansvar och bara tänker på sig själv.
Dock ångrar jag ingenting av det vi hade, då var det väldigt bra. Jag är glad att jag träffade honom och fick det lilla vi hade.
Men beteendet var himla omoget och oansvarigt.
Jag förtjänar så mycket mer än så.
Tomt
Allt känns bara otrolig tomt och jag vet inte vad jag ska göra, eller säga.
Återkommer när jag... ah, nån gång.. Har en massa att reda ut, vilket naturligtvis är jobbigt, men ändå ett måste.
//Jenfa
