Ouch
Allt handlar om inställningen hos sig själv, allt man måste göra är inte roligt. Men det blir vad man gör det till.
Det låter klyschigt, men är sant. Jag är skitlack på att jag måste göra göra min operaion idag. Jag är rädd för att det ska bli som förra gången. Att de säger att jag måste ha kryckor i minst x antal veckor.
Jag kommer inte kunna göra mitt jobb som jag skulle vilja, men framförallt inte kunna köra bil.
Men so what, det är ju bättre att jag gör den och chansen finns att det faktiskt blir bättre. Tidpunkten hade faktiskt kunnat vara mycket bättre i och för sig men bättre nu än aldrig.
De senaste dagarna har jag varit nervös inför operationen och jag har sagt och gjort så mycket fel som jag inte borde ha gjort. Igår insåg jag att det var bara för att jag var nervös men jag ville inte inse det.
Nu vet jag det och jag kan rätta till det som behöver rättas till för nu vet jag varför det hände.
Ibland behöver man ha tiden för sig själv och ibland behöver man höra någon som säger att dem vet att det gör ont men att dem aldrig kommer att gå sin väg, att dem alltid kommer att finnas där.
//Jenfa
