Maybe I do have a pretty cool job after all...
När jag säger var jag jobbar någonstans får jag alltid en kommentar om hur häftigt det är.
Jag har aldrig sett det på det sättet, mitt jobb är mitt jobb. Det är vardag för mig som för precis varenda en av mina kollegor.
Men för någon dag sen insåg jag för första gången hur andra ser på mitt jobb. Det var en tjej som kom in som ville vara med i något program för något arbete hon hade gjort. Det var först då när hon kom in och ville vara med i radio som jag insåg känslan som andra människor har som jag möter.
Mina vänner tex, skulle kunna döda för att få vara i min situation. Eller ok, kanske inte men de skulle väldigt gärna vara i mina skor. Men jag ser det inte på det sättet. Jobbet är skitkul, missförstå mig rätt. Men jobb är jobb och jag gör det jag ska och hjälper mer än gärna till om någon programledare eller reporter skulle behöva hjälp, jag tycker det är skitskoj!
Det är rätt komiskt egentligen hur lång tid det tog för mig att förstå den känslan. Jag har växt upp med det och det har varit ett normalt liv för mig. Men jag kan nog ändå inte riktigt helt förstå, en del kan jag men inte helt och hållet.
Det är fortfarande mitt jobb, men ett ganska häftigt sådant...
//Jenfa
Jag har aldrig sett det på det sättet, mitt jobb är mitt jobb. Det är vardag för mig som för precis varenda en av mina kollegor.
Men för någon dag sen insåg jag för första gången hur andra ser på mitt jobb. Det var en tjej som kom in som ville vara med i något program för något arbete hon hade gjort. Det var först då när hon kom in och ville vara med i radio som jag insåg känslan som andra människor har som jag möter.
Mina vänner tex, skulle kunna döda för att få vara i min situation. Eller ok, kanske inte men de skulle väldigt gärna vara i mina skor. Men jag ser det inte på det sättet. Jobbet är skitkul, missförstå mig rätt. Men jobb är jobb och jag gör det jag ska och hjälper mer än gärna till om någon programledare eller reporter skulle behöva hjälp, jag tycker det är skitskoj!
Det är rätt komiskt egentligen hur lång tid det tog för mig att förstå den känslan. Jag har växt upp med det och det har varit ett normalt liv för mig. Men jag kan nog ändå inte riktigt helt förstå, en del kan jag men inte helt och hållet.
Det är fortfarande mitt jobb, men ett ganska häftigt sådant...
//Jenfa
Kommentarer
Trackback
